Det hänger några lakan på tork mellan träden och husen, det är inte många i sikte. Ett lakan är förknippat med intimitet. Människor föds – spenderar sin tid om natten – och till sist dör mellan lakan (oftast). Få saker kan kännas så fantastiskt som att lägga sig mellan nytvättade, väldoftande lakan. Gamla nötta lakan, har flera användningsområden t.ex. som råmaterial till trasmattor eller som trasor att torka upp spill med, men numer hamnar de väl allt som oftast i grovsoprummet för att sedan eldas upp och bli till energi eller annat. När man renoverar gamla timmerhus kan man ibland hitta ålderdomlig isolering av mossa, textil och gamla lakan mellan bjälkarna. Lakan används också till att svepa de döda i, som en sista dräkt. Lakan kan öppna upp minnen, minnen av dofter, av rum, av platser, av människor, av händelser. Jag är en samlare. Jag har en samling gamla lakan som jag gjort ett konstverk av. Det är ett vimpelspel.

Verket ”Om natten är alla mänskor grå” har sin utgångspunkt i Kvarteret Odin i Gamla Hagalund som ligger i Solnastadsdelen Hagalund även kallad Blåkulla. Det tar avstamp i Hagalunds rika kulturhistoria samt min egen samling gamla textilier från 1900 talets mitt. Dess funktion är att användas under de publika evenemang som hålls i kvarteret varje år.Valet av material utgör en central del i verket som kretsar kring frågor om privat/offentligt, vi/dem. I vår oroliga samtid verkar det som att vi människor bygger upp allt högre murar kring det som är vårt och det privata. I det offentliga rummet, är det som att det är viktigare att visa upp en yta eller spela en roll – att tillhöra en grupp i polemisk till en annan. Men faktum kvarstår, att vi alla är lika inför vår tid, inför varandra och vår existens. Vi är alla lika mycket kropp oavsett färg och form - under samma vimplar.