Tiden är vårt hem. 2010   

Introduktion

“Ordinary time is the spaces between events, the parts of life that do not show up in photoalbums or get told in stories.” (Schoemperlen 2001:160)

Problematiken för mitt projekt kretsar kring existens och tid. Kring hur vi upplever vardagens framfart, i det enskilda, samt hur vi förhåller oss till vår omvärld, i det privata.
Genom att vi existerar är vi också del av tidens gång och nuet vare sig vi vill eller inte och i detta faktum finns någonting tröstlöst men samtidigt romantiskt som fascinerar mig och som jag vill utforska. I detta framåtskridande finns integriteten som ett individens skydd mot exponering och den stress över att uppnå någonting med våra liv. Men vad finns kvar efter ett liv som levts utan åstadkomna stordåd? Vad lämnar vi för spår?
Tiden är den överhängande problematiken för mitt projekt, och jag närmar mig det genom tre fotografiska verk med titlarna Monument, Fragment och Moment.

Tankar kring det privata, personliga och det universella

Det Privata Talar

En återvändsgränd jag besökt gånger tusen. Här är jag hemma. Jag går vant omkring och flackar med blicken. Söker varken kontakt eller konfrontation, men känner till varje sten jag beträder, varje tuva jag kliver över.
Jag är bekväm i min rock, i de plumpheter jag så vant strör omkring.
Jag är oförskämd och fräck, jag har min tillåtelse, jag är trygg.
Här inne.

Privat: enskild; ofta motsats till offentlig, statlig eller kommunal. (www.ne.se)
Personlig: individuell, person med särpräglade karaktärsegenskaper. (SAOL 1998)
Universell: allmängiltig, allmän, omfattar eller gäller för hela världen. (www.ne.se)

Det privata, tillstängda, dit jag inte har tillträde, intresserar mig. Det som inte angår mig, intresserar mig. Detta gränsområde kring det privata, där integriteten och maktkampen mellan subjekten finns föder min nyfikenhet. När Jacques Lacan säger: ”All sorts of things in the world behave like mirrors.” (Butler 1993:57) menar han att i relation till den Andre skapar vi jaget, den Andre förblir objekt för oss. Vårt jag uppstår i reflektionen i den Andra. Alla är på så sätt subjekt i en värld av objekt, och objekt i en värld av subjekt.
I det enskilda/privata skapar vi våra subjektiva sanningar om omvärlden. Det är här jaget konstrueras i relation och i samspel med omvärlden, det som är utanför. Det är i det privata vi formar vår identitet, åsikter, och med det vårt yttre. Här finner vi de könsroller och sociala identiteter som vi sen tar till användning. Det är det vår tillvaro till stor del består av. Vi konstruerar, skapar och underhåller ständigt detta projekt. Karin Johannisson föreslår i Melankoliska Rum (2009:19) det yttre jaget kontra det privata som en könsuppdelad dikotomi; Manligt – offentligt – rationellt / Kvinnligt -  privat – känslosamt1.
Det privata kan också vara en plats dit subjektet kan fly undan de av samtiden skapade krav. Där kan jag få utrymme att bara vara, och försöka underkuva även de av överjaget, uppställda krav. Detta privata, enskilda, avskärmade, det som det inte talas om, är skyddat från den Andres begär och hot. Men det är också här det förbjudna, det man inte talar om, det tabubelagda finns. Det är bl.a. detta som Johannisson talar om i Melankoliska Rum.
Detta pendlande mellan det inre skyddade och det yttre fältet, fullt av hot mot jaget, men också den inre kampen hos jaget mot föreställningar och förväntningar fascinerar mig. I det finns ett pågående – och en upprepning.

“I am waiting for an arrival, a return, a promised sign. This can be futile, or immensely pathetic; in Erwartung (Waiting), a woman waits for her lover, at night, in the forest; I am waiting for no more than a telephone call, but the anxiety is the same. Everything is solemn; I have no sense of proportions.” (Barthes 1978:37)

Berättelsen

EXTRA! EXTRA! FAR ÄR DÖD! Jag ville att alla skulle sörja. Jag önskade så att han skulle få en staty uppkallad efter sig, det var väl hans medborgerliga rättighet? Men alla verkade vara helt omedvetna om att han inte längre fanns, att han ens funnits!
En sten är en kvarlämning, ett föremål bestående av tid, det förflutna förstelnat. En sten är inte förgänglig. De är som massvis förekommande monument över det förgångna för att påminna oss om det, så att vi inte skall glömma. Jag började att söka efter den perfekta stenen som skulle återspegla honom. Han var ett naturens barn, så det skulle naturligtvis vara en natursten. Jag funderade på färg, storlek, form. Den skulle vara ca. en meter i diameter, inte för kantig men inte heller slät. I granit, eller malm, eller kanske lite rödaktig, och lite hård i sitt uttryck. Den skull ha pondus. Den fick gärna påminna om den antrazitgrå bil han haft och som han kuskat runt i som sina förlängda ben under sjukdomsåren. En sten kunde visst vara för porös var det någon som sa, och det gick ju absolut inte för sig! Den skulle stå emot sol, vind och vatten, i ur och skur. Bastant, som han. Jag skulle med ens förstå att jag funnit rätt sten när jag hade den framför mig inbillade jag mig, som ett tecken. Jag ville bevisa för honom att det här skulle jag klara av. Jag skulle visa honom. Jag minns speciellt en sten. Den var röd, med inslag av vita runda fläckar och sådär rund i formen som om den legat under inlandsisen i tusentals år och nöts korn efter korn. Men jag tänkte -Näe, jag kommer att hitta en bättre, den ska vara perfekt! Tiden gick och det började bli besvärande, detta fåfänga sökande. Jag klickade in på den lokala begravningsbyråns hemsida som i sin tur samarbetade med ett stenhuggeri, där var det rea så jag slog till.
Jag uppskattar att promenera på begravningsplatser för att tänka på de personer som försvunnit för mig och deras liv. På begravningsplatser finns ett lugn, det är fint. Där är alla lika. Där är alla lika nakna. Grav efter grav, sten efter sten, rad efter rad, som ett pärlband av det förflutna. Alla helgons dag2 är nog den vackraste av högtider, då får vi koncentrera oss på att minnas. Sorg är en känsla som nästan uteslutande förknippas med det privata. Det talas sällan om sorg i det offentliga, mer än de exempel som då och då dyker upp på hur det kan gå här i livet, men distansen finns där fortfarande. Som en tanke ­– Det händer inte mig.

Minnen är föränderliga och försvinner lätt med tiden.
Men det är tiden som tar kol på oss.

Det är lustigt hur en doft, en färg, ett plagg kan få minnen att återkomma och samtidigt understryka den saknad och frånvaro som i dem så tydligt formuleras.
Jag har inte längre så oändligt många minnen av min far, trots att det inte är så länge sedan han dog. De liksom tynar bort och bleknar som gamla färgfotografier, de förmultnar på något sätt. Genom att tala om honom har jag skapat bilder av honom som jag delat ut till min omgivning. Jag har nog varit långrandig, men jag har varit stolt – sorgsen och stolt. Jag har försvarat de sidor som andra kanske skulle avfärdat som för komplicerade att acceptera. Sagt att de var en del av hans person, att det var fint. Jag började inse att mina minnen dessutom ofta inte alls förhöll sig likadana som någon annans som jag talade om honom med, vilket gjorde att jag började tvivla på deras sanningshalt. Jag kunde inte längre bevisa det som skett, kunde helt enkelt inte fråga. Detta skrämde mig. Varför glömmer jag? Och varför förändras mina minnen? Varför är de så påverkbara? Är inte mina minnen fullkomliga och konstanta? Vad hade han lämnat efter sig som kunde bevisa mina minnen och min sanning?
Kläder är del av en persons identitet. Genom kläder kan vi utrycka oss om man nu finner det intressant. Kläder fungerar som koder för social status, medvetenhet, bakgrund, personlighet. De är del av den yta en personen skapar åt sig, en del mer medvetet än andra. Det är bl.a. den bilden som sen finns kvar när personen är borta.
Utifrån min oro över att glömma, började jag fotografera min fars kläder rätt upp och ner, konkret upphängda på galge mot en vägg. Jag ville vara saklig i mitt tillvägagångssätt, för att på så sätt understryka den vanmakt jag kände för hans död och med det mina minnens förgänglighet. Det var det enda sättet jag kunde försöka försäkra mig om att stoppa glömskan och på sätt och vis stoppa tiden. Kunde jag bara ha kvar mina minnen så skulle det inte vara så svårt.

Tiden

17 augusti 2010 Hägersten. Kl. 19.55

Jag funderade på tid, på hur man upplever tid. Ibland kan jag komma på mig själv väntandes på att nåt ska ske, på något magiskt sätt, oftast då jag har tråkigt och har svårt att aktivera mig.
Teven är ett substitut för denna aktivering. Här kan jag passivt titta på produkter sprungna ur andras aktivitet/kreativitet. Jag upplever tiden som framåtskridande vare sig jag vill eller inte. Jag är fast i tiden, vare sig jag vill eller inte, jag blir äldre vare sig jag vill eller inte.
Jag stod och väntade på tåget i Fagersta för en dryg vecka sedan. Att vänta är någonting speciellt så även att åka tåg. Det är två ganska lika aktiviteter. Man har en avgångstid och en ankomsttid att förhålla sig till, och däremellan väntar man. Man kan fylla denna väntan på bästa sätt. De flesta läser eller sover. På tåget har man alltid restaurangvagnen att döda några timmar i.
När jag stod där på stationen i Fagersta så upplevde jag en sorts utom-kroppsligt-vara-i-tiden. Jag svävade med sekunderna som tickade framåt. Jag läste inte utan jag följde med tiden framåt. Sen kom tåget och jag klev på.

Tiden är vårt hem, titeln på min essä, är tagen ur Melankoliska Rum av Johannisson (2009:13). Frasen anspelar för mig på vardagen och nuet som en plats med riktning. Det är lätt att följa med utan att reflektera så mycket över detta, det kan vara svårt att greppa, men vi följer den var och en för sig, sida vid sida.
Jag ville fånga detta framåtskridande. Jag ville fånga tiden, återskapa den, för att på så sätt synliggöra min utkastadhet3 och vanmakt inför den. Jag ville anspela på den återupprepning som vardagen kantas av. Det repetitiva som finns i att stiga upp på morgonen, som om det inte skulle finnas ett slut. Jag dokumenterade molnens rörelse en mulen dag. Den loopade rörelsen och diabilden illustrerar för mig denna riktning och återkomst. 

”Tråkigheten är roten och upphovet till allt ont.[…]Tråkigheten vilar på den intighet som slingrar sig genom tillvaron: den svindel den ger upphov till är som den svindel man gripes av vid att i all evighet se ner i en oändlig avgrund.” (Kierkegaard 1986:41)

Verken

Monument (Ett fåfängt försök att minnas genom en sten)

Fotoverk bestående av 121 c-fotografier 15x20cm och en text.

Jag ville bevisa någonting, så jag sökte efter en sten, som skulle återspegla honom, hans storhet, hans karaktär, vänlighet, trygghet och styrka, han var oövervinnlig. Den skulle vara hemlighetsfull och mystisk precis som han. Den skulle framhäva den tunga pondus hans närvaro besatt. Jag ville att den skulle säga allt det jag ville berätta, skrika ut. En sådan sten skulle jag finna!
Jag letade, sökte efter denna sten. Efter denna perfekta avbild av mitt minne efter honom och jag hade en föreställning kring hur den skulle se ut. Jag ville att denna avbild skulle leva kvar, för alltid.
Jag hittade alltid någonting fel i den sten jag stod framför. Den lyckades aldrig vara fullständig, såsom jag ville. Inför varje sten tvekade jag. Känslan var liksom alltid på något sätt felaktig och otillräcklig, och ju längre tiden gick, desto mer föränderliga blev mina minnen. Det var omöjligt.

Fragment

Fotoverk bestående av 121 c-fotografier 15x20cm och en text.

”Den som inte bygger sig ett hus blir heller ingen man”4, är ett finskt ordspråk. Arto Paasilinna säger sig ha byggt ett trettiotal hus. Han har skrivit trettiofem böcker. Det sägs att pappa har byggt runt ett hundra.
När jag öppnade hans garderob, föll minnena över mig. De låg där, tomma, utan inneboende. Ensamma, nakna, själlösa, kvarlämnade och förgängliga. Jag identifierade mig med dem. Han hade svikit mig, övergivit mig, lämnat mig och blivit gjord till aska.
En burk med aska som vägde runt tre kilo, den var lackerad i antrazitgrå metallic lack, precis som hans bil. Den hade en ornamenterad bård i mässing på sitt lock. Jag grävde ner burken sjuttio centimeter under markens yta. Jag skyfflade ner sand över burken i det hål man grävt på den plats man pekat ut åt honom. Ett stycke jord, på den plats som består av platsnummer och stenar.

Moment (Den dagen tedde sig som en konstant närvaro av fukt)

Projicering/Loop av 80 st. diabilder och en text.

De vita björkarna och Tiden

Uppförsbacke och en bom.
Blockerad. Jag är för nära.
Jag står inte med båda fötterna på jorden.
Jag sätter mig med benen i kors och vinklar den mot marken vilande foten,
så endast den yttersta delen möter underlaget.
Det känns vingligt.
Det är nuet som räknas. Får yrsel, det svindlar.
Nu, nu och nu! – Som att ro en färja.
Tar en cykeltur för att räkna de vitaste björkarna jag vet.
Hon brukade säga att de finns i Finland.
Och jag måste nog hålla med.
I skymningen är de som vitast, just i det ögonblicket då det kvarvarande
ljuset möter mörkret och skuggorna försvinner. Då, blir de nästan
självlysande för att sedan ätas upp av svärtan och natten, fast bara nästan,
för man kan alltid ana dem.
Det konstiga är att där de vitaste björkarna finns, står tiden alltid still.
Den gången, här där det vinglar, satte jag mig på bryggan i skymningen.
De vitaste björkarna riktigt sken i det rosa ljuset.
Det märkliga är att jag alltid är ensam där de vitaste björkarna finns.

Reflektion

”Sanningen här i världen, det är döden!” (Kristeva 1991:168)

Genom att använda mig av fotografi ger det mig möjligheten att använda den objektiva blicken som verktyg. Jag ser fotografi som ett maskulint/objektivt medium, konkret och på sätt och vis penetrerande. Det maskulina finns helt enkelt i dess natur, a priori. Inte helt olikt förhållandet; objekt/subjekt som jag tidigare nämnt i dikotomin allmänt/privat. Jag är en voyeur, jag ser genom min kamera. Jag har distans.
Vi är vana att se bilder av denna sort i media, konkreta avbildningar av ting/objekt, där fotografen agerar som arbetare för att beskriva det skedda. Han ger sällan uttryck för sina personliga infallsvinklar i sitt objektiva arbete.

I min tolkning är Olafur Eliasson ett bra exempel på en konstnär som i allra högsta grad utgår ifrån denna maskulina blick. I bl.a. hans fotografiska verk; Melting ice on Gunnars land, en dokumentation av en ishög som sakta smälter bort, syns just denna metod. Han lyckas på så sätt objektivt förhålla sig till allmänmänskliga problematik kring tiden och nuet. Sin person lämnar han utanför. Det samma gäller hans The Weather Projekt, där han på ett raffinerat sätt skapar en privat upplevelse av det reala hos den enskilde betraktaren, med hjälp av denna objektiva metodik. Han lyckas nå den subjektiva upplevelsen hos betraktaren.
Genom att använda mig av denna blick som metod, d.v.s. den rent konkreta dokumentationen av ting och företeelser, har jag undersökt om jag kan förföra betraktaren att tolka och se mina privata erfarenheter genom dessa objektiva bilder. Kan jag genom dem nå in i betraktaren? Eller blir det känslomässiga/privata innehållet i bilderna ett hinder? När Johannisson gör distinktionen mellan manligt – offentligt – rationellt / kvinnligt – privat – känslosamt, menar hon att historiskt sett har det sistnämnda ansets vara av lägre rang; mindre viktigt. En åskådning som fortfarande lever kvar i vår samtid. För mig blir frågan om det helt enkelt är så med ett personligt vinklat konstverk? Förlorar ett konstverk på att vara just för privat? Eller finns där någonting att hämta för en konstnärlig metod? Kan man genom att vara ”för” privat eller personlig nå längre eller djupare?