SEENDET, verktygen och subjektet.  
De yttre och inre rummen.  

They have eyes that they might not see. I

I citatet ovan är det klart att en blick utanför subjektet står i fokus. En blick som är en sorts närvaro i en tid och ett rum, men vilken subjektet kan förbli omedveten om.
Denna blick kan ses som ett hotande Andra vilken gör subjektet skört och en smula utsatt. Det finns någonting fascinerande i denna problematik. Jag kan inte undgå att referera till en psykologisk process eller tillstånd, och jag tänker mig situationen i form av två människor som står ansikte mot ansikte utan att tala. Den tysta spänning som då uppkommer dem emellan, eller det obehag som en ”pinsam tystnad” kan innebära, känslan av utsatthet som kan infinna sig när man ska kliva in i en sal full av människor som riktar sina blickar mot en. Denna intensiva känsla och mekanismen kring den är en ingång till mitt arbete. Det handlar om att vara inför någonting, och medvetenheten och det omedvetna kring detta.
Jag ska börja med att spekulera kring blicken som en kraft med vars hjälp legitimitet skapas.

There is no disgrace in looking.II

Denna fras är tagen från Gertrude Steins novell Ömma knappar från 1911. I dess ord finns en mekanism som visar en inre strävan efter att legitimera individuell tolkning utan att hållas tillbaka av det sätt vi lärt oss att läsa av saker och ting i olika sammanhang. Sammanhang av en vardaglig karaktär och på ett allmänt plan, där vi konfronteras med varandra och går in i olika roller i det sociala spelet. I dessa situationer kan en dragkamp uppstå mellan subjekten på jagets spelplan. Det blir en sorts jagets kamp om självbevarelsen eller att gå förlorad.
En rädsla för, eller ett igenkännande av en brist av ett eller annat slag hos jaget, kombinerat med en strävan efter att hålla kvar vid den individuella styrka är ett paradoxalt men intressant fält där den Andre kan bli ett hot.
Denna dragkamp är helt enkelt jagets försök att skydda ››självet‹‹ från den Andra som hotar dess individualitet.
Det faktum att vi har olika åsikter och bildar grupper i samlivet/samhället, att vi har förutfattade meningar, olika beteende, ja alla de mekanismer med vilka vi orienterar oss i det vardagliga sociala livet är fundament i denna kamp. Alla dessa egenskaper vilka gör oss till individer som väljer att hävda oss eller finna oss i världen skapar en psykologisk kontext.
Mitt arbete undersöker denna ostabila plats i relation till makt och kontroll både på det allmänna och det psykologiska planet, och hur det sprids ut i själva akten av att titta, se och att bli sedd.

 ASSOCIATION, INTUITION OCH TOLKNING.

Jag står stum […] inför det faktum hur man kan ljuga bara genom att ge sig själv rätt.III

En sida av denna komplexa kamp kring subjekt/objekt beskriven ovan, är att relationen dem emellan också kan ses som ett fält av associationer på det väldigt privata planet.
Den kedjereaktion i tanken som ett bildintryck/sinnesintryck kan ge upphov till genom associationen kan föra upp ”inre” och kanske ”förbjudna” tankar till ytan. Den fungerar som en sort maskineri där kunskap, individuell erfarenhet och minnen kan återfinnas och börja samspela. Jag tänker mig det som ett sätt för det undermedvetna att bearbeta olika data. Intuitionen däremot är mer ett verktyg med vilken vi orienterar oss i situationer och kan skapa insikt och förståelse men på ett sätt där språket ännu inte finns. Jag försöker närma mig denna mekanism av hur psyket är kapabel till att finna olika vägar genom associationen och utnyttja den i mitt arbete.
 Jag som konstnär kan inte tala om för åskådaren vad denne skall se, jag är inte heller ute efter att tala om ››sanningen‹‹ i mening av bevisföring eftersom sanning och verklighet ofta är subjektiv. Jag vill endast ge exempel av en verklighet sedd ur ett enskilt perspektiv, inget mer inget mindre, och undersöka gränsområdet för det personliga och det allmängiltiga.
Jag finner det väldigt spännande att utforska denna tankens mekanism och de variabler av tolkningar den genererar och som alla är individuella och komplexa.

Tolkande: den unika kreativa akt där – som ur ett intet, men på spåret av antecipationens [intuitionens mitt inlägg] skickade mening – något blir sagt, drömt, fantiserat eller gjort. Genom tolkande framställs inte bara utsagor eller fantasier, utan i förlängningen av dessa också en separat verklighet som är jagets boning och värld.IV

Begrepp som förnuft, sanning, begär, passivitet, existens, är alla fundament i denna paradoxala kamp mellan subjektet och det yttre. De är de skådeplatser där det individualistiska strävandet efter att ignorera det rådande allmänna kraven kan ställas upp. Helt enkelt de slagfält där jaget genomgår ett självupprättande och rättfärdigande av att titta, se och att vara i ett nu, dvs där jaget rättfärdigar sin existens i förhållande till den Andre.
Jag strävar efter att skapa ett fält öppet för tolkning och association. Kanske kan det väcka någonting gömt i det personliga eller kollektiva undermedvetna.
Det är på intuitionens planhalva som jag lokaliserar mig själv med mina fotografier.

NATUREN, mystik, romantik, TID, tråkighet, passivitet, förfall och världens gång.

- Utan ett brutalt lidande  till vilket “Jag” passar in sig, sublimt och skövlat, ty “Jag” häller över (verse) det på fadern (pere-version): jag står ut med det ty jag föreställer mig att detta är den Andres begär.V

Jag tänker rätt ofta på en scen I “Deliverance”VI där en hill-billy analt våldtar en lite fetare man, mitt ute I den majestätiska skogen. Jag kan nästan känna doften av de förmultnande löven på marken, och det romantiska som naturen återspeglar och döljer, sen minns jag åter vad scenen handlar om och blir lite äcklad av mina egna tankar.
 I begreppet natur finns en determinism, död och förruttnelse implicit, men också mystik, romantik och liv. I mitt arbete ser jag naturen främst som metafor för tid; tiden i relation till en riktning utan ett visst mål, utan orsak eller slut.

Tråkigheten är roten och upphovet till allt ont.[…]
Tråkigheten vilar på den intighet som slingrar sig genom tillvaron: den svindel den ger upphov till är som den svindel man gripes av vid att i all evighet se ner i en oändlig avgrund.VIII

När jag befinner mig ute i skogen kan jag ofta överväldigas av känslan av att vara just utkastad i naturens obarmhärtiga armar, att jag lika gärna skulle kunna förmultna där som en del i det eviga kretsloppet utan att det skulle vara någonting konstigt med det. Det finns något apocalyptiskt och deterministisk i detta tankesätt vilken jag tycker kantar livet i övrigt. Jag själv glömmer ofta bort döden, eller snarare tänker jag mig inte i relation till den, precis som tanken att döden drabbar bara andra vilket ju är en oerhört bekväm lögn. Jag tycker om att använda mig av naturen just som en påminnelse om tiden och dess sätt att passera.

Rummet är en självklarhet av ett där.VII

I naturfilm finns både avståndstagandet och ett konkret accepterande av döden. Hur många naturprogram finns det inte där ett rovdjur fäller ett betesdjur osv. och varje gång berör det lika illa när filmteamet inte stoppar det pågående, fast det ju bara är naturens gång. Här sker en märklig förskjutning av perspektivet i förhållande till den brutala scenen i Deliverance. Det är helt enkelt för nära rädslan, så självbevarelsedriften tar vid.
Naturen är en självklarhet av ett där, ett här och ett nu.

Nuets verkliga karaktär röjde sig: det var det som existerade och allt annat som inte var nuet existerade inte.III

Men I naturen finns även en närvaro av hopp och evighet, och det är detta pendlande mellan otäck, förförisk, passiv, eggande, mystisk, romantisk, som jag tycker är så intressant.
Tiden som fenomen innebär det ofrivilliga framåtskridandet, som vardagen innebär. Denna tvetydighet är vad jag finner synonym med den rädsla hos subjektet och hotet från den Andre, samt den underlägsenhet som återknyter till subjektet och den individuella kampen.
Naturens symbolik som jag framhållit här; rå, obarmhärtig och framåtskridande samt paradoxer som mystik och romantik är de redskap jag försöker fånga tiden med.

FOTOGRAFI

Out of an eye comes research.II

Fotograferandet för mig är att samla tid, händelser, känslor och minnen, och inte minst ett sätt att se omvärlden.
När jag fotograferar sker det ofta av ren slump och vana, och det är sällan jag riggar eller ger mig ut på en fotorunda. Jag har oftast med mig kameran för att kunna knäppa om så skulle behövas. När jag tar bilder sker det i en sorts samklang med en känsla som konfronterat mig genom ett synintryck; ett upphov av association, nostalgi eller något humoristiskt och jag vill fotografera tiden så konkret och verkligt som möjligt. Skulle det vara möjligt skulle jag vilja fotografera tiden och verkligheten på samma sätt som man skiktröntgar en cancersjuk kropp.
När jag senare är i studion är jag inte intresserad av bilderna i sig utan vill snarare att de ska inneha någonting utöver ››bilden‹‹. Jag letar efter en närvaro eller frånvaro men inte fiktion.
 Kameran är det konkreta verktyget till att försöka utkristallisera och fånga denna verklighet, med hjälp av blicken. På detta sätt blir objektet och tiden till anteckningar i en process och därmed till mina samlarobjekt. Förhållandet till samlandet är av den sorten där rädslan över att förlora stunden i fråga tar tag i mitt ››samlarjag‹‹ och tvingar mig att greppa kamera för att föreviga den. Jag ser på fotografiet som en fysisk kvarlämning av tiden som varit och på detta vis är det ett bevis för någonting specifikt som varit och som jag sett.

Det vi kallar synlig företeelse är, som vi sa, en kvalitet laddad med en textur, ytan av ett
djup, ett snitt av ett massivt varande, ett korn eller en korpuskel som bärs av Varats våg.IX

Världen som spektakel, ur detta perspektiv, visar den sig för oss som all-seende. Detta är den fantasi som återfinns i det Platoniska perspektivet av ett absolut vara till vilken kvalitén av att vara all-seende överförs. På det plan där fenomenal upplevelse av den kontemplation, denna all-seende aspekt är återfunnen i tillfredställelsen hos en kvinna som vet att hon är sedd på, men då förhållandena är att man inte visar henne att man vet att hon vet.I
Världen är all-seende, men den är inte exhibitionistisk ––  den provocerar inte vår blick. När den börjar provocera, infinner sig också en känsla av underlighet.I

Denna synlighet inför någonting verkligt, obehagligt eller inbillat är ett fält av det undermedvetna där jag ofta lokaliserar mig själv och mitt arbete.
Blicken sedd som fenomen (liknande ljuset), som en strimma, materia, ett fysiskt objekt vilken möjliggör penetration, är kanske att hårdra det en smula men i detta finns en antydan på den subjektiva inkräktning jag ovan talat om av den privata sfären, och detta är även blicken kapabel till.

KÖKET.
Ett försök av att fånga tiden.

All sorts of things in the world behave like mirrors.X

Fotografierna visar utsikten från min mormors kök en sommardag, middag respektive kvällstid. Denna plats har mer eller mindre sett likadan ut sedan 1982 då hon flyttade in. Skolan utanför har förvisso bytt färg, skolgården är nu asfalterad, men mormor har bott här sen jag kan minnas och alltid har konversationen ägt rum i det där köket. Lampan som hänger där är vad jag minns precis samma lampa som fanns redan då.
Platsen är Lieksa och är belägen i Norra Karelen, ca 5 mil från den Ryska gränsen.  Sommarnätterna är ljusa rätt igenom och dagarna stekande heta eftersom området har inlandsklimat som sveper in ifrån Ryssland. Vintrarna däremot är bittert kalla av samma orsak. Denna plats har jag fotograferat i många år, samtidigt som jag fotograferat mormor.

Material som 10 mm spånskiva, 2”3 regel av furu, furulist, skruv, spackel, färg, och fönsterglas.
Alla dessa vanliga vardagliga material som är menade till att bygga hem åt människor. Verkliga material av trä och järn, vilka innehar en närvaro av nödvändighet i våra liv och vilka vi alla någorlunda känner till, dessa komponenter ville jag utnyttja för att komma åt problematiken kring nuet, nödvändighet och framåtskridande.
  Genom att använda mig av ljusskåpsfilm och endast det naturliga infallande ljuset, blir verket med nödvändighet beroende av det. Rummet i sig, och de skiftningar vilka uppstår i verket allteftersom dagen går och morgon blir till kväll, är som ännu ett verktyg att understryka tidens framåtskridande. Skärmarnas placering mötandes varandra ville jag skulle anspela på ett intensivt möte lik en ”tête á tête”. På detta sätt blir skärmarna en sorts personligheter (mycket pga. bilderna i sig) men även en tankebana åt scenografi möjliggörs, tackvare materialet och verkets portabla möjlighet. Nuet kan på detta sätt ses som den scen där jaget spelar teater.

 ”It is not the picture in it self that is the issue.
It is the in-between-ness of where you are standing, the in-between-ness
of light and the span of time. The gap between the personal and something
general. I look at the window as entrance to time in a more suggestive way,
to time as it is, as something you perceive, are thrown into and are
confronted with. As a mirror you are all of a sudden in front of.
I try to see the picture as just that intense act of being in some direction
or in a mass of time.

Or maybe i see the pictures just as two people quarreling about something
everydayish that is not something to bother about.”

 This is this.II

NARRATIVT BERÄTTANDE ELLER BERÄTTANDE UR ETT PERSONLIGT/DOKUMENTÄRT PERSPEKTIV.

I fotoserien ››Blått beter sig som vatten och lögner‹‹ ville jag utforska den ovan nämnda associationen och dess mekanism; hur bilder av ett visst slag kan tolkas i olika riktningar, och jag utgick från min egen associations kedja. Jag satte samman fotografierna sökandes efter en ordning där bilderna dels skulle kunna stå för sig själv som individer och undvika alltför stor inverkan på varandra, dels ville jag att de med varandras närvaro skulle skapa spänning. Jag ville utnyttja mekanismen i serien och bilderna emellan där deras olika ståndpunkter skulle komma till svars och skapa ett sammanhang fritt att tolkas.  Jag ville komma åt möjligheten som ligger i att ifrågasätta vad det är man ser framför sig och hur tolkningen kan se olik ut.
 Eftersom varje betraktare bär på sina egna erfarenheter och kunskap är det här det blir intressant. Var går gränsen mellan det allmänna och det individuella? Finns där någonting intuitivt som inte kan sägas. Är denna intuitiva bild allmängiltig eller grundar den sig enbart i den personliga erfarenheten?
Titeln återspeglar just denna subjektiva kamp med självreflektionen och det normerande kravet ställt av den Andra.
Att förstå någonting är oftast att reflektera över och genom sig själv, och det man inte kan känna igen förblir oförståeligt i sin helhet. Det jag ser i en bild eller i en situation kan vara någonting helt främmande för en annan, för onekligen attraheras vi inte alltid av samma frågeställningar, vänner, livsstil osv. Är det enbart av begär efter bekräftelse?
Vad är egentligen sanning när vi alla bär på vår egen sanning oberoende av andra.
Vi projicerar det vi vill se i andra och vice versa.

Vi är experter på ››att beskriva en värld som är täckt av våra projektioner.‹‹IX

Detta verk är en lek med att hitta tolkningar och här har jag mitt intresse när jag sätter samman bilder med förhoppningen att de ska kunna väcka någonting.
Vår samtid ger oss en ram att hålla oss innanför, annat som hamnar utanför de normer för vad som är accepterat, anses onormalt, konstigt eller extremt och här går paralleller till den schablonmänniska som efterlyses och som visar sig i media och litteratur idag, men också som en ››överjagets övertag‹‹ över subjektet: tvånget att leva upp till ”krav” ställda av det hotfulla Andra som behandlats ovan.
Vi befinner oss i en värld täckt av kollektiv moral och tabu.

TUNNEL INSTALLATIONEN

In every Space there is a hint of more.II

Så snart jag ser måste seendet paras med ett komplementärt seende eller ett annat seende: jag själv sedd utifrån, sådan som en annan skulle se mig, inrättad mitt I det synliga, I färd med att iaktta det från en viss plats.IX

Hela projektet började av det slumpartade samlandet, och just i detta fall var det ett fotografi i vilken jag fann en enorm intensitet som jag ville jobba vidare med. Den tedde sig som en konkret och massiv blick jag lyckats fånga med min anspråkslösa småbildskamera en sommardag när tunneln låg i skugga och grönskan där ute var frodig. Hur ljuset och mörkret i bilden och att tunneln förändrades vid olika tidpunkter var intressant.
 Tunneln som plats, likt tusentals platser i förorten och dess miljonprogram, innehar en dubbelt klingande karaktär. Ursprungligen tänkta att skydda fotgängare och cyklister från en trafikerad fartled eller järnväg i närheten, men denna ursprungliga tanke har förändrats till någonting som många undviker då man finner den mer obehaglig och till och med hotfull, eftersom det skulle kunna innebära eventuella oönskade möten, rån och våld.
Tunneln är ett försök att fånga den ovanbeskrivna känslan av att vara sedd och känslan av underlighet som kan infinna sig när man vistas på platser som just en tunnel eller i ett socialt sammanhang där det förväntas en prestation av det ena eller andra slaget. 

Då den seende alltså är fången I det han ser är det fortfarande sig själv han ser – det finns en grundläggande narcissism I allt seende. Av samma anledning är det seende han utövar också någonting som han undergår från tingens sida, så att jag, som så många målare har uttryckt det, känner mig betraktad av tingen. Därför är min aktivitet också passivitet, och detta är den andra och djupare meningen hos narcissismen: inte att I det yttre se konturen av en kropp som andra ser den, utan framför allt att bli sedd av det, existera I det, fly över det, så att seendet och det sedda växelverkar och man inte längre vet vem som ser och vem som blir sedd.IX

Genom att fotografera tunneln vid olika tidpunkter ville jag återknyta till tanken kring skillnader som skapar individualitet, och jag tänkte återigen in bilderna i en social kontext, som subjekt i en konversation, som möts och spelar med varandra.
Detta är en återkommande metafor i mitt arbete eftersom jag vill skapa konfrontation och kontext snarare än bild och yta. Jag vill återskapa den scen där man i ett första led är i en visuell realitet som i sista led kan ge en upplevelse av att vara sedd.
Om jag döper om problematiken och ser bilderna som kulisser där kontexten gör individerna representanter av jaget, blir rummet en bärare av tiden och nuet.

 I sina tusen biceller bevarar rummet komprimerad tid, det är dess uppgift.XI

Det mitt arbete handlar om är glappet mellan subjekten, rädslan för den Andre, tiden, och verklighetens fiktiva nyans utifrån blicken.
Blicken och dess omfattning är den centrala bäraren av denna mekaniska och psykologiska dragkamp samt de krafter där emellan.

Blicken hänvisar tillbaka till sig själv.IX

Litteraturlista

I. Jacques Lacan 1973, Four fundamental concepts of psychoanalysis, Book XI
II       Gertrude Stein 1911, Tender Buttons
III      Jean-Paul Sartre 1938, Nauséa
IV      Jurgen Reeder 1996, The limits of interpretation- Narrative and Resolve in the                                                       
          Psychoanalytic Experiance.
V       Julia Kristeva 1980, Powers of Horror – An essay on abjection.
VI      Deliverance 1972, John Boorman, after a novel by James Dickey
VII     Maurice Merleau-Ponty 1964, The eye and the mind (The primacy of perception)
VIII    Sören Kierkegaard, 1843, Either – or.
IX      Maurice Merleau-Ponty 1948, The visible and the invisible.
X       Jacques Lacan, seminar II
XI      Gaston Bachelard 1957, The Poetics of Space.